Elins eftersnack

Transalpine run var mycket tuffare än jag trodde var möjligt. Framförallt var det underlaget jag inte var beredd på. Vi hade trott att när etapperna var så långa, så kunde det inte vara några längre bitar som gick på stig. Vi hade föreställt oss att vi till största del skulle springa på större vandringsstigar och grusvägar, så som det var på Swiss Alpine förra året. Men så var det inte. Visst, bitvis var det ju lättsprunget och när man går uppför spelar inte underlaget lika stor roll. För mig är det framförallt underlaget nerför som är avgörande. Är det jämnt och fint kan jag rulla på, men är det ojämnt och tekniskt går det långsamt. Vi skulle ha behövt öva mer på att springa tekniskt nerför innan vi åkte.

I övrigt tycker jag att vi hade förberett oss bra. Vi använde stavar uppför, vilket även majoriteten av lagen kring oss verkade göra, och det kändes nästan som en nödvändighet. Jag hade inte velat vara utan dem. Vi hade även bokat in oss på hotell istället för att bo på de ”camp” som erbjöds. Visst, man missar säkert en del av gemenskapen på kvällen men sovsäck och liggunderlag på golvet kändes aldrig speciellt lockande… Det andra svenska laget avbröt sitt boende på campen efter en natt på golvet i ett trapphus där rörelsedetektorer gjorde att lyset tändes så fort någon gick upp på toaletten på natten, och temperaturen hade varit 28 grader när de vaknade på morgonen.

Transalpine run är en relativt välordnad tävling. Mest imponerande är sjukvårdsteamet som finns på plats innan start och i mål för att ta hand om trasiga kroppar. De fanns även på plats ute längs banan och tog sig fram på motorcykel dit det behövdes. Sedan kan man ju ifrågasätta hur god sjukvård det är att stå och dela ut 75mg Voltaren tabletter till den som vill ha utan närmare frågor. Det har ju framförts en del kritik kring receptfrihet och användandet av Voltaren i Sverige på sistone, och i vissa länder är inte ens 25mg receptfria. Även tejpning- och massageteamet jobbade hårt från morgon till sen kväll, men det kändes tyvärr inte alltid som om de var så kunniga på det de gjorde (trots att de tog betalt för det…).

Tävlingsledningen borde lära sig att kommunicera viktig information effektivt. Inte lägga bangenomgången efter en evighetslång prisutdelning och låta all viktig info försvinna i ett kaos av tyska, engelska och spanska.

Det var flera lag som frågade oss om vi inte skulle springa nästa år igen. Vi sa alltid nej. Jag tror att jag skulle ha svårt att motivera mig att göra samma sak igen. Har man redan klarat av det en gång, varför ska man då pressa sig för att göra det igen? Nästa år går loppet den västra rutten, vilken är något kortare än den östra som vi sprang i år. Så visst, det är annan utsikt och andra sträckor, men det är fortfarande 8 dagar att ta sig igenom. Det kräver motivation.

Så vad ska jag göra nu då? Jag vet inte. Transalpine run har varit ett långsiktigt mål, och många av de tävlingar vi sprungit har varit en del av förberedelsen inför det. Men det finns mängder av lopp att välja på, så det ska nog gå att hitta något!

Välskyltat!