Mitt sista inlägg om vårt transalpine run ska delvis handla om skador. Det är en extrem tävling och just därför är det lite fascinerande att delta. Oavsett hur tränad eller vass där så är det inte säkert du tar dig i mål. Det måste till en portion tur och/eller vilja för att ta sig i mål. De som håller sig hela och friska har däremot bra chanser till bra placeringar. Första dagens segrare gjorde inte det och bröt etapp 4...
Vi hade det tufft. Elin hade ont i vaden de två första etapperna. Antaglgen pga leriga stigar efter allt regnande. Mina problem började etapp 3. Jag fick skitont på nedsidan knät vid löpning nedför och det var många långa nedförsbackar. Perspektiven kan ändras snabbt: Uppförsbackar var efterlängtade medan nedförsbackar skyddes som pesten.
Etapp 4 började höger vrist krångla. Kanske en följdskada eller något annat. Sedan började vänster hälsena. Natten innan Etapp 5 fick jag en lätt irritation i halsen. Då var det lite besvärligt, och likt Erik Hamren hade jag en mörk stund där på natten. Då var det fortfarande många dagar kvar och kroppen verkade inte hålla ihop.
Jag startade ändå etapp 5. Första nedförbacken gjorde skitont men sedan blev det bättre. Efter byte av sulor, så kändes knät mindre än etapp 4. Etapp 6 passade oss bättre då det var jämnare underlag. När vi kommit så långt skulle vi bara i mål. Då fick vi en förkylning... Etapp 6 var nog den enda som vi kände oss i slag. Etapp 7 och 8 fick vi hålla igen pga förkylningarna och jag hade fortfarande problem i knä, vrist och hälsena.
Varför blev vi skadade? Vi hade tränat mycket löpning i uppförs och nedförsbackar, men kanske inte tillräckligt mycket på ojämna stigar. Praktisk sett är det svårt att hitta sådana stigar i Mellansverige. Smala, ojämna, branta med fallhöjd på minst 200hm... Erfarenheten från Swiss alpine marathon, som vi sprang förra året, var att utförslöporna tar hårt men är löpbara. Något naivt trodde vi att transalpine skulle likna Swiss.
Transalpine run är dock till karaktären extremt, deklarerade Hårde Wolfgang på första briefingen, och drog banan på branta småstigar även om det fanns rutter med bättre underlag. Transalpine banan anpassas ej för att fler ska ta sig runt!
Vi förlorade 5-10 placeringar i varje större nedförsbacke. Uppför var vi starkare än de flesta och vi tog oss runt! Ska vi se något annat positivt, så är det att jag hade mest problem med skador, eftersom jag normalt är snabbare än Elin i utförslöpor. Nu jämnades tempot ut mellan oss.
Under Transalpine och direkt efteråt kändes det som vi nått vår gräns. Det var skönt att säga 'aldrig mer!' Nu vet jag inte riktigt. Det var en fantastisk upplevelse. Naturen är bedårande, speciellt Dolomiterna. Alpbyarna är pittoreska och väldigt olika men med en otrolig gästvänlighet. Det blir säkert fler alplopp men kanske inte etapplopp över 8 dagar...
Transalpine run är otroligt välordnat. Jag är lite förundrad över att allt ändå fungerat. Det är ändå en stor cirkus med 600 tävlande och säkert 300 funktionärer och medföljande som förflyttar sig. Mycket utrustning, bagage, vätskestationer. Skyltning! Bara att snitsla en 32 mil lång bana... Course crew förtjänar stor respekt. Liksaom sjukvårds/rescueteamet. Och Hårde Wolfgang... Han skulle föresten ut och reka nästa års bana denna vecka!
Tack för att ni läst, kommenterat och uppmuntrat!
 |
| Tejpning på löpande band innan start sista etappen! |
 |
| Johan innan start etapp 4. Inte i toppform. |
 |
| Samling i bybrunnen etapp 7 |
Johan, min vän, jag trodde inte för en sekund att ni skulle bryta. Fantastiskt bra kämpat! Vi får se om jag lyckas kvala in ens till träningslägret nästa år... Krya på dig!
SvaraRaderaSå här ”dagen efter” har vi många tankar om vår stora upplevelse, dvs. att få vara ’coacher’ åt er under Transalpine-Run mellan Ruhpolding och Sexten. Vi tog emot er i målområdet i 7 av 8 målgångar. Neukirchen låg så avigt till att vi inte kunde ta bilen dit. Vilken lycka när ni dök upp strax före målområdet och orkade ”spurta” i mål!
SvaraRaderaDet känns ofattbart att man KAN vara så stark och motiverad att man kan genomföra 8 dagars mycket tuff löpning i sträck! Ni klarade det! Vi såg ju annars starka unga män som gråtande vacklade i mål. Inte av glädje utan helt slut! De flesta andra verkade ganska utmattade när speakern ropat upp dem efter målgång! Vi träffade på flera män med gipsade underben, hoppande på kryckor. De hade ramlat i utförsbackarna, berättade de. (Vi såg inga gipsade tjejer! Kanske berodde det på att de bröt loppet innan knäna helt pajade?) Men vi såg också par som till syntes opåverkade spurtade i mål! Vi har funderingar om att det finns genetiska förutsättningar att bli en god alp-löpare?! Har familjen bott i alpmiljö i generationer, borde det ha odlat fram individer med bättre backlöpningsförutsättningar än för de från relativt platta Sverige!?
Att loppet har dragits över alptoppar och undanskymda dalar har medfört att vi fått se mycket av alp-miljön som vi vid egen planering aldrig skulle ha fått se. I Ruhpolding känner vi oss nu hemma när skidskyttesäsongen sätter igång. Hahnenkamms startbur har vi också inspekterat och sett Stenmarks och Byggmarks namn ingraverade som vinnare av något slamomlopp i Hahnenkamm (Kitzbühel). I Sand-in-Taufers finns ett slott från 1300-talet där man på 1600-talet hade en skolsal för barn mellan 4-17 år. (Det fanns också en tortyrkammare.... )
Att stå på cirka 2300 meters höjd tillsammans med hundratals andra turister och se upp mot Grossglockners topp (3798 m) och glaciär i 25 gradig värme var också minnesvärt, liksom att passera 2504 meters höjd i bil på asfaltväg, det ger dimensioner till svenska fjällvärlden.
Det som är mycket minnesvärt är hur VACKERT det är att åka runt i alperna, inte minst i Sydtyrolen med Dolomiterna. Det vi tidigare trott varit silhuetter är på riktigt! Alla sluttningar är så fantastiskt gröna, kor betar i sluttningarna och husen är vackra och välskötta med blommor som hänger från balkongerna!! Vilken blomsterprakt. Små levande byar med många vandrande människor som hejar på löparna.
Det som också var så häpnadsväckande var att det i närheten av bilvägarna sträckte sig separata välskötta cykel- och gångvägar som verkligen användes. Runt alptopparna finns massor med vandringsleder, tydligt utmärkta. Folk använde sig av dessa, vi träffade hundratals vandrare med vandringskängor och lagoma ryggsäckar.
Vi tackar för förtroendet att ha fått vara med under era minnesvärda dagar och att ni tycker att vi ’coachat’ väl! Det var ett LITET jobb! Det är ni som gjorde den STORA prestationen!! Fantastiskt!!
Catharina och Lennart
Kul att ni har skrivit en del om upplevelsen, även för rapporten från Catharina och Lennart. Hade varit ännu roligare om ni också vid något tillfälle kunde ha en liten presentation om det i klubben, med bilder (+filmer?) och lite berättelse. Även om det så klart skall upplevas själv för att man skall förstå så är ju ändå förmodligen den bistra sanningen att få eller inga andra i klubben kommer göra detta äventyr. Hade jag sprungit hade ni fått se en 32 mil lång GoPro-film; räknar med att ni ordnar något liknande! =)
SvaraRaderaBra jobbat hur som helst, båda två! (Verkar inte lätt att handskas med alla skador och känningar.)
Ses snart på tävling, intervallpass eller annat!
//
Johan I
Bra jobbat, vi såg er inte efter sista etappen, verkar som vi haft motsatta upplevelser :)
SvaraRaderaVi njöt som mest på de tekniska stigarna. Är sugen på att köra nästa år, kortare sträcka men mer höjdmeter och mycket mer teknisk löpning :)